.

Hatar att allt känns så surt ibland. Man vet inte vart nånstans man tillhör. Barn, ungdom, vuxen? Man kastas hit o dit, o ibland vet man inte hur stor plats man får ta, för då kommer någon äldre fram o sätter sig på en. I andra situationer förväntas man ta ett annat o större ansvar än vad man tidigare behövde göra. Visst det är självklara saker o som man faktiskt färväntas kunna i denna ålder. Man jag tror inte alla förstår hur jobbigt o tungt det faktiskt kan vara i vissa situationer. Inte på det sättet att det är jobbigt att ta ansvar, för ansvar har nog de flesta fått tagit sen de var rätt små fast till en annan grad än nu såklart. Det svåra är faktiskt stödet från föräldrarna. De förväntas finnas där o handleda en, men samtidigt känns det som dom väljer den enklare vägen att skälla o skrika på en o genom den vägen tro att det skulle leda till en lyckad uppfostran. Men att uppfostra ens nästan vuxna barn är på något vis försent det är NU ens föräldrar ska ta en stöttande o hjälpande roll när vi, deras barn, behöver dom som mest. Övergången till vuxenlivet är en självklar o ibland ganska rolig period i livet. Men det finns många stunder som också upplevs som jobbiga o då ska dom inte stå där o skälla på en för saker som inte heller var särskilt självklara när dom själva en gång i livet befann sig i samma svåra period. Alla vuxna i huvudtaget tycker jag ska hjälpa o finnas till hands under svåra beslut o funderingar, inte bli som fiender man inte vågar öppna sig för o inte vågar be om hjälp då jag lärt mig att sådant istället vänds emot än i vissa situationer, när man exempelvis bråkar. 

Vi är inte i någon jobbig trots/ungdomsperiod, men däremot i en annan ny övergånsperiod där man nu känner sig vuxen men heller inte alltid räcker till eller ens tas seriöst av andra vuxna männsikor. Det hela gör det ju inte bättre att man har folk omkring sig som endast är hala jävlar med falska attetyder. Man vill ju ha en vän, men vad verkar det betyda hos vissa? Att hela tiden få jobba o kämpa för att behöva känna att man får bekräftelse av ens nära, då känner jag mig redan där ganska så uppgiven. När man behöver vissa personer som mest i ens liv, varfan befinner dom sig då? Något viktigare kommer i alla fall hela tiden iväg. Dra åt helvete säger jag bara.

Ibland behöver man stöd av ens vänner när livet går som en berg o dalbana. Bara det där jävla finnas till hands. Men det finns dom man endast verkar spela en roll hos då dom själva befinner sig i en jobbig period.